Sparat under: Yadda
Jo men… lite förvånad skulle jag väl bli. Om jag var Lesli. Lite.
Sparat under: Yadda
Det kan kännas lite konstigt ibland. När man får reda på att någon särskild läser ens inte så särskilda dagbok på nätet. Jag kan börja fundera på vad jag skrivit och om det var så bra. Inte för att det är något dåligt så, utan för att man (som i jag) ibland eller till och med ganska ofta skriver nonsens så hälften vore nog.
Ibland är det en arbetskamrat som visar sig läsa, en före detta chef, en läkare på sjukhuset eller någon annan. Som sedan vet väldigt mycket mer om mig än jag om dem, även om jag är ganska noga med att det inte går att veta på riktigt om mig bara genom att läsa här.
Den här gången var det någon annan, som en gång var någon.
Som ickerökare får det bli en morot på det.
Fastighetsbyrån har gjort en undersökning där de kunnat konstatera att var fjärde svensk har kysst sin granne. Grannurvalet här utgörs av trumpetaren, den händige kalsongmannen och föreningens revisor. Nej. Nej. Nej!
Jag kunde se honom från mitt sovrum när han stod i sina boxershorts på morgonen och bryggde sitt kaffe. Jag kunde möta honom i trappuppgången och känna lukten från hans rakning. Och så satte jag upp lapp i trapphuset också. Ett litet klagomål. Någon hade nämligen råkat släppa ut sina småjamare i trapphuset. De vägde ungefär 100 gram var och ville gärna komma in till mig. På insidan av min dörr satt min hund. Hon skälvde, skakade, utstötte underliga ljud. Så jag skrev en lapp att de var söta, de små, men att kanske ägaren kunde ha dem inne hos sig istället, eftersom jag annars befarade att de skulle sluta röra sig så stapligt som kattungar gör och mer inta positionen småfuktiga, orörliga, på golvet.
Grannen och jag är varsin sambo mindre sedan dess. Idag bor jag både med den nyrakade som gjorde kaffe och de där katterna.
Fast inget hände då, faktiskt, även om vi båda redan då konstaterade att grannen var något i särklass. Jag hann flytta till en annan lägenhet och vi sågs igen på en fest, oväntat. Jag föll omedelbart, som aldrig någonsin förut och jag är fortfarande helt betagen. Och det har blivit liiite mer än bara en kyss.
Jag. Inte bara en av var fjärde utan också en av 3 %.
Sparat under: Yadda
Vi har en liten frys. Alldeles för liten. Nu börjar det bli dags att baka lussebullar och sånt och då vill man ju gärna att där finns gott om plats. Synnerligen gott om plats. Men frysen behöver rensas och jag ska i veckan göra mitt bästa för att göra plats för kakor och bullar. Problemet är bara att merparten av det som finns i frysen är rester. Inte alltid tillagade rester utan mer lite för mycket sej, lite för lång fläskfilé, lite för mycket färs. Allt i en liten fryspåse dekorerad med en påsklämma. Men förstås också burkar med någon kokosmjölksbaserad sås, någon kycklinggryta och en bit gratäng, av något slag.
Ingen gång har jag skrivit vad det är i. Det blir lurigt att laga mat och kombinera de olika lådorna och påsarna till något ätbart. Hur kunde jag bli så oorganiserad när min mamma anger på sina påsar både innehåll, kaloritäthet och vikt, längd samt antal?
Jag är uppvuxen med mamma, inte så oväntat. Jag är uppvuxen med att det står 115 g mandelmassa på påsen innehållandes just 115 g mandelmassa och att påsen med hembakade kanelbullar bär beteckningen 15 bullar om den innehåller 15 bullar. En gång provade jag att stryka och skriva dit 14. Visserligen korrekt, men av reaktionen att bedöma inte alls uppskattat…
Sparat under: Yadda
Måndagen är nära på slut. Jag hör bastissel från sovrummet och till det förtjusta rop. De två bästa avrundar kvällen och jag kan lite avlägset höra på. Kevin och jag har varit hos vänner och det är så skönt att komma hem och bara lämna över, sätta sig vid datorn utan att behöva borsta tänder, medicinera, läsa bok eller någonting.
Den ena av de två är rockstjärna och mot slutet av veckan bandet och spelar utomlands. Så här en ganska bra bit inför helgen har jag jättemånga idéer på vad vi ska göra, bara Kevin och jag. Julmarknad och baka och besöka mormor och morfar, ta julkorten, göra ärende, fika med min farmor, maskerad, se film, bada, besök på sjukhuset, spela spel och sätta upp lamporna i trädgården innan det är så köldslaget att fingrarna stelnar vid bara tanken. Det är så lätt att tänka på sig själv och fullt aktiv, men det är så lätt att bli hemma, sittande.
Men allra svårast är det att sy in en knapp i klänningen som tappat en. Varför?!
Lindex lanserar en ny klädkollektion men bara i storlekarna S och M (36-42) och debatten får genast inriktningen att Lindex stödjer size zero-idealet och att det är diskriminering mot långa eller stora. Jättefjantigt tycker jag. De har en kollektion enbart för generösa storlekar. Dem kan jag inte klä mig i. Eller visst, det går väl rent praktiskt men passformen är synnerligen tveksam. Den där stora kollektionen gav i alla fall inte upphov till något rabalder i press vad jag kan minnas. Korta eller tunna skanderade inte ut hur förfördelade de kände sig.
Och talar vi om diskriminering: män – tänk på män! Bara BH:ar och långklänningar…(för dem som inte gillar det alltså). Och fortsätter vi med diskrimineringstanken: Inga burkor har de heller. Dumma dåliga Lindex.
Och det är som om det skulle vara någon slags kutym och etisk korrekthet att klädkedjor ska göra kläder för alla. Men Lindex skulle kunna komma med en kollektion
för plattbröstade
med BMI-mått ”underviktig”
och ganska precis 170 cm lång
och det skulle vara kläder just för mig, på papperet. Men de skulle fortsatt inte vara för mig, är jag rätt säker på. Lindex gör fult, för mig.
Jag tror det är en vanlig och felaktig sinnebild att det är lätt att hitta kläder bara man går i small. Men jag är ganska tunn på överkroppen, men inte kort och jag har ganska långa armar. En storlek 34 kan vara lagom runt bålen men inte i ärmen. Och sådana där färdiga fack för bröst… Åtminstone sitter mina längre ner och faller ur. Och då inte på grund av sin omfångsrikedom utan för att de är lite… svåra att hitta. Men jag har också mina egna tankar om hur kläder ska se ut. Allt kommer dessvärre och förvånande nog inte i helsvart. Och så lägger vi till mina skavanker. Det är sådana jag ser men som de flesta andra aldrig skulle notera. Som att mina ben svänger och att jag inte kan ha v-ringning.
Sluta gnäll på Lindex. De sysslar inte med välgörenhet. De är ute efter att gå med vinst. Gillar du inte det de gör så ge dina pengar till någon annan. Så enkelt.
Jag har för jobbet rekat in några framtida fotoscener. På ett av rekade jag ordentligt. Jag undersökte inte bara tillgängligheten och tittade inte bara efter en tilltalande interiör. Jag såg till att provsmaka finpasta fylld med spenat och ricotta och en god sås med tomat, basilika och mozarella. Platsen får klart godkänt. Inte minst utsikten var bedårande. Mitt emot mig satt ju A. Slår alla tänkbara vyer så som havet som rullar in, Eiffeltornet eller norrsken.
Ute är det väldigt västsvenskt väder. Det som tidigare i dag var fina flingor som virvlade är nu blött, kallt och snett regn. Men inne är det skönt och det ryker om mitt varma turkiska äppelte. Det gör sig bra till lite slösurf, ett missat program från veckans TV-tablå på Internet och sen kanske en morot i soffan. Ja men det är en fredagkväll hemma helt enkelt.
Idag har jag varit hos frisören. Hon tvättar mitt hår som om hon vore från himmelen (fast jag vet att hon är från samma lilla håla som jag i Småland). Hon masserar och river med naglarna i hårbotten, schampoot löddrar något alldeles särskilt, hon sköljer med det hetaste av vatten och torkar sedan håret genom att trycka handduken mot hjässan, inte burra till det, som jag.
Sen verkar det alltid som om hon förstår vad jag menar när hon klipper. Fast jag inte ens själv vet hur jag menar. Jag vet bara att jag känner mig som den gråaste och glåmigaste i världshistoriern när jag sitter där i princip direktupplockad ur habiliteringsbassängen, där det i omklädningsrummet sedan kryllar av barn och minst sagt fylliga damer (Kevin frågar i princip varje gång om någon intressant detalj på den mogna kvinnans kropp: celluliter, åderbråck, långa bröst). Jag har slutat ta med mig borste och smink för det finns ändå ingen tid eller plats att ägna sig åt sådant. Den privata tillpiffningen utgörs av deo.
Men nu är jag snygg, och redo för mitt läggdags.
En ganska dålig bild från ett ganska bra bad.
