Idag är vi båda glada. A har fått ett paket. Han har nogsamt följt dess minsta rörelse från ett söderliggande europeiskt land tills dess avin landade i botten på vårt brevinkast. Leendet han bar samtidigt med lådan, in genom ytterdörren, efter den där turen till postutlämningsstället var brett och stort och hans vita tänder gjorde sig bra mot snön bakom den ännu inte stängda dörren.
Han packade upp. Musikpryl med många rattar och knappar och en liten display som lyser. Äh, jag vet inte så noga. Och där – där låg min lycka! En lång och bred kartong medskickad från leverantören, en överraskning. Choklad, på långa rader med guldigt papper runt och ord som marsipan och nougat tryckta på.
Så nu sitter vi här, bredvid varandra, båda glada. Min lycka är ju nära på total eftersom mitt senaste nagellacksinköp, Infinity från Mavala, är nära på perfekt. Som huden efter döden; grått, silver och lila, fast lite snällare. Ja det är i alla fall så jag ser det.
Det är tisdag och det är bra, perfekt.
Just nu, jag hugger järn och bakar potatisbröd och jobbar. Och bloggar, uppenbarligen.
Bakaren.
Jag kan massor, samtidigt.
Det här inlägget springer ur det här inlägget.
Vi flyttade till vårt radhus i september. Det var inte mycket som blommade då och damen som bott här i alla år kommenterade den fina magnolian och lämnade ifrån sig nycklarna.
När vintern började ge vika några månader senare så stod jag hoppfull i fönstret varje dag och väntade på hur min nya trädgård fullkomligt skulle explodera i en blomsterprakt med snödroppar, krokusar och påskliljor. Scillorna skulle stå så tätt att gräsmattan såg ut som ett hav och fåglarna skulle kvittra. Jo visst. Det anstår en dams trädgård, väl?
Men det blev inte så. En snödroppe. En. Det var vad som blev vår trädgårds bidrag till våren. Och ja, för all del, jag ska inte vara orättvis: det kom upp en samling små narcisser från någon grupp som damen förmodligen fått som blomma till värdinnan någon gång kring påsktider och som hon sedan satt ut i rabatten.
Jag kunde snart konstatera att komposten, som är gemensam för hela området, hade större prakt än vår egna trädgård och jag började bevaka den. När en lök stack upp där bland höstens multnande löv och ris och kvickrot, så grävde jag upp den, bar den vördnadsfullt hem och grävde ner den i min egna trädgård.
Den här våren kommer jag ännu en gång vänta hoppfullt vid mitt fönster. Och nu fan..!
Jag fick lämna ett rör med blod, de skulle kolla in mina järndepåer eftersom jag lämnat lite låga prover och barnmorskan har inte kunnat fylla i lämpliga siffror i kolumnen HB. Svaret har nu kommit. Mina depåer är i princip utraderade och trots att man med godkänt fick befinna sig i spannet 15-150 så lyckades jag ändå inte kvala in.
Jag har försökt äta järn, verkligen. Först åt jag dagligen en sån där elak tablett om 100 mg, men jag blir inget vidare i magen av det. Så jag har ätit annat med järn. Vitamintabletter, Hemofer +, spenat, juice, med järntillskott, blodpudding och det där. Slickat gjutjärnspannan. Allt.
Men nu är jag ordinerad TVÅ monstertabletter om dagen. 200 mg järn. Det här kommer minska toalettpappersåtgången radikalt eftersom jag inte kommer att kunna gå på toa förrän framåt juni då…
Jag när jag är lite suddig. Det ser dessutom ut som om någon lagt en låtsashand på mig. Men den är min, jag lovar.
Det här inlägget springer ur det här inlägget.
En nära på nakenchock drabbades mina badkamrater av när jag under ett bassängpass kommit ihåg två badbrallor till Kevin men inga till mig. Därför kom jag att bada i hans röda med Byggare Bob på. Storlek 92.
Men det närmsta nakenchock jag kommer är nog kroppsuppfattning. Det är väl konstigt, att man har så många föreställningar om hur man skulle se ut för att vara lite bättre. Om bara om, om bara mina ben inte svängde så mycket. Om bara mitt hår inte föll just sådär, utan liksom mer så här. Och om mitt ansikte var lite bredare här och här och om bara om jag ville ha lite bättre hållning.
De där uppfattningarna man har om sig själv verkar ju också vara väldigt personliga. Eller så bara spelar folk när de inte verkar förstå just hur mycket mina ben svänger och vilka krav det faktum att de faktiskt gör så i sin tur ger på vilka byxor och stövlar och skor just en sådan som jag bär. Jag tycker tunt är fint, men jag tycker inte att jag är så tunn som dom säger. Som många andra, ja det tycker jag. Jag jämför mitt lår med hennes bredvid och det ser väl rätt lika ut. Eller? Men så kan jag se en bild på mig själv. Från något kalas hos en släkting eller så. Och det var väldigt – vad benig jag är där vid halsen och armarna går väl av om man tittar för länge!
Min bak kanske kunde börja och sluta lite tidigare och mina bröst kunde kanske vara mer som halva äpplen och min hy kunde mista ett par prickar och mina hårstrån kunde väl nöja sig med att växa på huvudet och blodkärlen på händerna behövde väl inte vara så blå? Men varför är det så svårt att se det där andra, mina fina? Som tur är kan jag själv se en några goda bitar men A han ser många fler. Det har gjort mig ibland både chockad och naken…
Det här inlägget springer ur det här inlägget.
Ja tar det aldrig slut? Måste det verkligen vara så att man måste äta – varje dag? Jag tycker lunch på jobbet är skittråkigt att äta. Med rumpan på en hård stol av björkfanér kan veckans tredje eller fjärde omgång med
a) Kinarestaurangens hämtbuffé eller
b) Pizzerians falafelrulle
bli stimulerande just bara till en viss gräns.
Miss Universum va.
Ja men ät något annat då kära barn! säger du och jo visst, det kunde jag väl göra. Men jag är snål också. Både alternativet a) och alternativet b) går att dela på två (ingen kan stoppa hämtlådor så som jag vid det här laget) och räcker därför till två luncher och priset blir ganska trevliga 32,50 kronor per dag istället för 65 kronor. Det känns mycket bättre för sådana som är partiellt snåljåpar, sådana som jag.
Och bortsett från att jag tycker det är onödigt mycket pengar, så jag tycker jag det är svårt att gå ut och äta på lunchrestaurang. Jag är uppvuxen med bara ett lagat mål mat om dagen. Det går inte att bryta bara sådär enkelt efter 31 år!
Visst har jag det svårt.
Det här inlägget springer ur det här inlägget.
Det närmsta relation jag har med Hobby, ja den där lilla lurviga borderterriern som bodde hemma hos mig några år, är att hon flyttat in i en villa granne med min farmor. Jag har inte träffat henne sedan strax efter att hon flyttade hem till sin nya familj. Men jag tänker på henne väldigt ofta, jag saknar henne, fast hon rullade sig i surströmmingsspad och hoppade upp i sängen strax efter premiären eller dök upp alldeles grön lagom till kräftskivan just efter att hon vältrat sig i färsk kodynga. Det var något särskilt med henne.
Kevin och Hobby.
Jag saknar rassel i parketten, jag saknar hur hon med ett farligt morr observerade varenda förekomst av djur på TV oavsett hur ointresserad hon i övrigt verkade. Men mest av allt saknar jag de där pigga och glädjefulla promenaderna. Det är mycket roligare att vara ute och gå när man kan se på någon som liksom lever ut, sträcker ut, blommar. Och letar ruttna korvbröd att slafsa i sig på fem obevakade sekunder. Hund har alltid varit min motion och hälsoingång jämte vispa kladdkaka och äta upp den. Nu är jag kanske världens lataste, slappaste. För jag har svårt att se tjusningen i en promenad utan pälsdjur.
Jag gjorde mig av med ett av mina största intressen.
